Godmorgon, jag vaknar tidigt när jag bor här och som morgonmonster är jag som vanligt på dåligt humör. Hungrig, halvbakis och sur över att jag förr eller senare måste städa kattlådan i badrummet. Fett inte fresh. Pretto-ord kompenserar inte för en sådan äcklig sak.

Dags att brygga en perkulatorkanna kaffetass och sätta sig på balkongen med skivspelarknaster och så. Ska prata klart med karlen på msn, för de ska åka till mesigstuga i mesigingenstans snart, vid lunch har jag hört. So this is goodbye.

Nu ska jag radera det fullkomligt fula inlägget som Daniel snodde till sig när jag pratade med Tina i ouzodimman. Hon är så jävla ball. "Världen är hundmat när alla invånare är katter" sa hon, det var ganska ballt åtminstone.

Nu ska jag försöka hitta en brödsmula eller något.

Hej Daniel är här!!!!!! Med mer äcklig Ouzo, och en stor förpackning Multivitaminjuice. "Annars dör man typ." Självklart. Jens ska jag träffa snart också, och massa människor saknar jag. Nu ska jag dricka fittigt äcklig Ouzo med äckligt jobbigt perfekta Daniel. Kan man helt enkelt aldrig fatta tycke för de som är idealiska, nejnej. Låt oss vandra i ingenstans, fatta tycke för ingenting och låt oss tro att vi drömmer när det bara är verkligheten som försöker.

Mycket bra humör men en jävligt värdelös kväll. Dock en väldigt bra kväll, det finns inget gott och ont att väga mot varandra ens. Surt. Vill ha sms nu. En massa.

Jaha, jag har umgåtts med en rikeman idag, som är fruktansvärt... "trevlig", och som skrattar precis, exakt och underbart träffande som Tyler Durden när han är full. Rikemannen, inte Durden. Rikemannen glömde dessutom en öl och en och en halv shot 40% ouzo här, som jag alldeles i min ensamhet nöjt konsumerar efter att ha fått höra, eller mer fått bekräftat en del saker som gör mig till en riktig människa.

Jag är väldigt självgod precis just exakt nu, här, och allt är bara så underbart klaffat och jag kan fan göra precis vad jag vill.

Eftersom jag bara ätit nudlar under de senaste dagarna (och typ kex) så är jag lättpåverkad utan bara helvete, och de här grejerna kommer att göra mig full. När jag väl är full kanske jag tillochmed tar mig i kragen och försöker höra av mig till någon av de som vill att jag ska göra det.

Ringde för övrigt till Tina för ett tag sedan. Hon påstår såna brudgrejer som att hon inte kan sluta tänka på mig och inte sluta sakna mig och sånt. Jag förstår inte, det är helt värdelöst att sakna någon man aldrig återfår. Och jag avskyr det till en viss del, men om det är mig folk inte får tillbaka anser jag det vara en härlig sak. Jag älskar att vinna.

Jag måste missbruka något, varför inte andra?

Hej du nu, jag har ätit nudlar alldeles precis och jag har pratat i telefon idag. Det har varit en bra dag men seriöst, så fort jag bara blickat utåt har mitt ansikte smält, och hela jag har typ förångats och dött om och om igen. La mig i en trappa i brist på bättre ställen, framför allt i brist på orken att gå upp för trappan.

De stockholmare som var här har åkt till Göteborg, eller de ska åka 19.15, men de har redan gått. Skönt. Jimi Hendrix på LP och ösregn utanför. En väldigt bra utgång på dagen. Ska nog ta mig ett bad sen också, det har jag inte gjort på evigheter. Minns inte ens om det är under eller överskattat. Får vi nog se.

Hela kroppen är mör idag av ingen större anledning. Mycket konstigt. På tal om konst så börjar skolan snart igen, ska bli skönt att återinföra ett par rutiner faktiskt. Mycket bra.

Självklart måste jag ju lägga upp en bild som gör att man kan noggrant och ingående studera min super-ultra-mega-foxy spiral med super-ultra-mega-funky koner. Och självklart kommer den självklara bilden precis exakt här:

Ja, jag har minsann fixat en fräsch presentationsbild här, så att folk inte tror att jag är i gråskala på riktigt. (Det hade varit en katastrof.)

Lyssnar på pappas skivspelare, har hittills dragit en Pink Floyd och en Led Zeppelin-skiva.

Vaknade av att något drägg ringer på dörren. Dörrklockan låter sådär hjärtskärande WZZZZZZZZZZZZZZZ och det är jobbigt som fan att vakna till det. Det var för övrigt Hannas mormor, Gun, som kom och sa "nämen hej, du Hanna glömde ju ta med sig presenten till dopet, vet du var hon lagt den, den skulle ligga på hennes rum någonstans" och hon sa det i ultrarapid och jag höll båda händer för ansiktet och önskade bort henne. Hursomhelst snubblade jag in i systers rum och frågade hennes kusin var presenten var, och hon viftade lite mot golvet och tog upp en påse med en present i. Det var nog den. Gun fick den och sen sa hon "Gud vad ROLIGT att se dig" och så kramade hon mig som en boaorm när jag hade en hand i ansiktet och sen studsade hon hurtigt iväg igen. Vid halv tio.

Idag vill jag med glädje umgås med någon men allt är så svårt när man inte är HEMMA, hemma-hemma liksom. Känns inte som att jag kan ta hit någon direkt eftersom allt är beslagtaget av blondiner och stockholmare. Det kommer snart hit två stycken, de är både och. Nej det gillar jag inte.

Mamma slängde ut mig och nu har jag hamnat hemma hos min syster, hennes kusin, och min katt. När jag kom hit möttes jag av tre blonda människor och jag vet inte varför en våg av avsky fällde mig, men så var det och ikväll så kommer jag att genomlida en tragisk period i mitt liv då jag måste "umgås" med dem, och "prata" och sådant. Förhoppningsvis kommer någon som räddar mig ifrån mitt öde. (Det måste komma någon.) Helst av allt hade jag velat ha hit Nalle för ingen gör mig mer trygg än vad han gör, och då är jag ändå knappt i närheten av en trygghetskänsla. Behovet av att vara trygg är ganska litet men jag trivs inte med att slängas ut och stå i mitten och sånt.

Jag är beroende av andra människor mer än vad jag erkänner, men de som jag är beroende av vet det mer väl än vad jag gör. Spelar ju inte någon roll egentligen. Skit samma säger jag. Nu händer absolut enbart tråkiga tingest, och det gör mig fruktansvärt förbannad.

Idag suger dolme.

Jag är så fruktansvärt arg på mamma eftersom hon beter sig som om vi båda är typ fem och ett halvt, sammanlagt. Problemet just nu är följande;

I onsdags så ringde min far och sa att han dagen efter åkte skulle åka till Kreta och att han skulle vara borta i två veckor, då bad han mig passa Dampi och sova där lite då och då vilket var snällt av honom att säga. Hanna bor ju där, systern, men min käre far ville ha dit mig och kontrollera både katt och systers överlevnad.

Så. Bra. Sen åkte jag ut till Harplinge och hade snack med Marika, vilket var givande och det var ett bra samtal då hon varit borta så länge som hon varit. Då ringer mamma och säger att pappas fru ringt till henne och sagt samma sak som pappa sagt till mig och när jag sagt att hon störde. Hon blev skitförbannad, för jag var elak, och jag var en ond, ond människa. (Mycket mer dramatiskt, skrik och allmänt morsfittighetgnällande.) Sen skickade hon ett sms där det stod följande "Det är bra elak ska man Va". Jag skrev med versaler att jag hade rätt att vara arg eftersom hon störde såpass. Men hon fattade inte uppenbarligen.

Och så fort man kommer hem får man höra en massa skitsnack om hur mycket det andra (den trevligare) delen av min familj, hur mycket de ljuger och hur katastrofalt värdelösa de är. Det gjorde mig arg, men jag svalde det.

Idag när jag gick upp hör jag samma grej, fast värre, att pappa och hans fru är jordens avskum, och helt plötsligt är jag mycket värre än Maria (frun), och JAG är grunden till allt ont här i världen, och allt jag gör är en värdelös massa av saker som finns att göra. Jag har inga vänner eftersom jag sitter ensam här, jag har absolut inget socialt liv, och jag är baaara ensam hela tiden. Katastrofalt.

Nu är klockan 13.45 och jag gråter som en flådd katt och säger "jag vill för fan bara ta studenten, och det hjälper inte att få höra att det inte är en riktig student bara för att jag går på Sturegymnasiet."

Jag trivs inte med att få höra att min student inte betyder någonting alls, och att hela jag är värdelös. Jag har inte orken och tiden och ajg har absolut inte viljan. Just nu är jag ganska skör och rädd och jag vill inte ha framtiden här nu. Jag vill inte känna att allt bara går mot ingenting. Allt är så jobbigt. Jag vill ha en familj som alla andra och jag vill bara få överleva. En
enda
sak.

Leva.

Ska det vara så katastrofalt svårt att leva utan motgångar alltid.